Ibland undrar jag hur folk tänker.
Vi var på Öland och tog en tur till Borgholm. Där lyckade en av våra gossar tro att vi tappat bort honom. Då tog han helt sonika sin bror i handen och sprang längs gatan hysteriskt skrikande.Vi var inne i en affär precis där vi sagt att vi var, men han hade troligen inte lyssnat. Jag kom ut typ 2 min efter att vi lämnat dem för att kolla till dem och hör honom då gråta och skrika medan han springer nedför gatan, men ett ANTAL vuxna som bara står och glor utan att göra ett skit! Är det inte ens plikt som vuxen att ta gemensamt ansvar för barnen, särskilt om de gråter och skriker och skriker efter mamma och verkar ha kommit bort? Tydligen inte......visar min empiriska undersökning!
Likaså på campingen där vi bodde så verkar det som att vuxna är rädda för att säga åt andras barn, även om dessa barn gör saker som kan vara farliga för dem själva eller för deras egna barn.....
Ett Exempel: Ca 6 små barn hoppar på en hoppkudde som det finns en tydlig skylt vid vilken talar om att denna kudde är för barn under 7 år. 4 stora barn ca 10-12 år kommer springande och hoppar av all kraft så de små flyger som vantar. Ingen av de föräldrar som har de minsta barnen säger ett dugg!!!!! Men blivande prostinnan är tydligen inte så svensk så hon sa vänligt men bestämt till dessa gossar att de kanske skulle ta det lite lugnt om de nu var tvungna att leka på småbarnens ställe.
De tittade på mig som om jag inte var klok.......men de gick iallafall där i från, ett par meter för att börja kasta kottar på varandra, inte löst utan med all kraft. Dessa kottar träffade ju givetvis inte hela tiden utan kom istället på de små barnen som hoppade. Inte heller då säger föräldrarna till de träffade barnen till utan tar istället bort sina barn som då inte längre fick leka på platsen avsedd för dem.....
Jag undrar om vi inte måste våga vara obekväma och våga visa omsorg även om det inte är våra egna barn det gäller. Andras ungar är faktiskt också vår framtid och värda energi och kärlek för att växa upp till ansvarSfulla vuxna.
Detta var ett bryskt uppvaknande för mig, men jag tänker inte sluta att bry mig, jag vägrar vara en mes!
VÅGA VARA OBEKVÄM!!!!!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar