tisdag 4 april 2017

hemma igen

Så är det iallafall borta. Operationen är klar och jag är hemma.
Det är nästan lite overkligt att det går så fort. vid 12.00 infann jag mig och vid 19.15 fick jag åka hem.
Fantastisk personal som gör att man känner sig trygg hela tiden trots den ganska obekväma situationen.
Allt var lugnt och bra. Nål i armen, samtal med narkossköterska och läkare som ritade på mig och så fick jag ta mig till operationssalen. Där fick jag något så fantastiskt som en värmefilt när sköterska såg att jag frös. 
Operationen tog ca 1 timma och sen vaknade jag ganska omtöcknad, trött, men inte alls dålig. Efter ett par timmar och lite fika kom en sköterska och berättade om mediciner, förband, restriktioner osv. Sen dags att åka hem.

Idag känner jag mig lite mosig i huvudet, trött och som att jag inte riktigt fattat vad som hänt. Så det är väl det jag ska använda min sjukskrivning till, att försöka förstå.
 När man får höra att man har cancer är det så väldigt lätt att stänga av. Det är liksom för svårt att ta det till sig. Just nu är jag mest tacksam för den svenska sjukvården och att skiten är borta från min kropp.
Fuck cancer!

måndag 3 april 2017

Idag ska skiten bort! Fuck cancer!

Så är det snart dags.
Efter en jobbhelg i Berlin då jag tänkt på mycket annat än cancer så är det då den dagen jag väntat på.
Är tvättad och ren efter konstens alla regler och har packat väskan med tidningar och korsord, vet inte hur länge jag får vänta.Operationen blir någon gång i em.
Har också fått på mig en kompressionsbh som ska vara min kompis i två veckor framåt dygnet runt....
Konstigt att veta att en del av min kropp ska tas bort idag, men ändå okej, jag vill inte ha kvar det sjuka på mig längre.
Tänker att mycket av reaktionerna kommer senare och så får det vara.
Just nu mest fundersam på hur mitt humör kommer vara framåt 14.00. Frukost för 06.00 var ordern och sen inget mer...... blodsockernivå och humör hänger tätt ihop för mig.
Nåja inte så stort problem i sammanhanget egentligen.
Återkommer
Alla goda tankar och böner mottages tacksamt och varmt.

onsdag 29 mars 2017

Allt på plats

Idag var dagen jag skulle få veta.....
Först bröstenheten är fantastisk!
Jag kom dit med vännen som sällskap.  Är otroligt tacksam för henne. Att kunna dela skratt och gråt och liv det är stort.
Först fick vi träffa dokorn som meddelade att MR såg bra ut inget konstigt. Tack GUD.

Sedan gick vi igen hur jag mår och hon berättade om operationen och hur de ska skära.  Sedan blev det en ny undersökning.
Efter det sprutade hon in lite järnspån genom bröstvårtan för att det ska ta dig till första lymfkörten som de vill ta bort för att vara helt säkra på att inget spridit sig.
Det var väl inte direkt bekvämt men bra att det är gjort.
Jag fick också mitt operationsdatum. På måndag! Skönt att Det blir så snabbt, men jobbig krock med vår flytt. Får ju inte bära en pinal! Nåja finns andra som kan.  Dessutom pratade vi sjukskrivning.....men vi får väl se. En vecka först.

Sedan Var det träff med sjukgymnast. Fick ett träningsprogram som ska göras tre gångerper dag .....viktigt påpekade hon mycket noga. Tills vännen sa att det nog var värre att få mig att vara stilla i flera veckor. ....
Så kom underbarasköterskan tillbaka och berättade om hur allt blir nu.  Vi pratase om proteser och så småningom plastikkirurgi. Om narkos, bh, motion, opration, hur man kan må, risk för mer cancer, föreningar , sidor på nätet och en massa annat. Fantastisk information.
Så nu vet jag operation på måndag sen är skiten borta! Fuck cancer!
Nu åker jag till Berlin ! Konfirmander väntar!

tisdag 28 mars 2017

MR och den här gången blev det av

Så kom då tiden för Magnetröntgen.
Möttes av en fantastisk sköterska som förklarade hur allt skulle gå till.  Morbus Paget var nytt för henne, men hon hade läst på och det kändes ganska skönt.
Dessutom frågade hon hur jag kände mig och hur jag mådde. Problemet är att jag inte känner så mycket.Sedan beskedet har det gått i 100 hela tiden, det är mycket som bråkar i livet just nu.... jag har ägnat mig åt att förklara och fixa för att andra ska må bra så jag har nog inte känt efter så mycket. Det jag mest kände för MR var tacksamhet, tacksamhet över att jag får göra det. Det är säkert asdyrt och det är en säkerhetsåtgärd och ändå får jag göra det.... jag betalar gärna skatt känner jag!
 Man får byta om till snygg sjukhusrock och så sätter de en nål i armen för kontrastvätska. Denna tjej ska ha extra cred för hon behövde bara ett försök för att hitta venen, det har inte hänt ofta !
Sen fick jag knata in till stora maskinen och fick förklarat för mig att jag skulle ligga stilla i ca30 min, alltså STILLA. Jodå det är jag ju bra på......
Sen fick jag vigt och graciöst, med en armhävning lägga mig på plats, inte helt bekvämt, men ändå. Det erbjöds radiokanaler i lurarna och så satte det igång. Det bankar och piper och vibrerar ganska bra i en magnetröntgen kan jag meddela och emellanåt blev det extremt varmt, men det var  inte mer obekvämt än att jag lyckade somna vid en bild. En bild kan ta typ 7 minuter att ta, spännande.

Så efter en halvtimma sådär cirka var det klart.  Kan meddela att rörelsen och armhävningen ner från britsen inte kändes lika graciös som den upp, men den var betydligt vingligare.
Ganska rödmosig och väldigt trött vinglade jag mig ut till omklädningsrummet igen efter att ha blivit av med nålen i armen. Några minuter senare var jag på väg ut.

Har känt mig ganska slak ikväll, trött och med lätt huvudvärk, men vad är det egentligen.

jag käner mig ändå tacksam för livet och för att den cancerform jag har fått ändå är ganska snäll. Nu hoppas jag att doktorn inte ser något på bilderna som inte ska vara där.


måndag 27 mars 2017

ny tid för MR

på fredagen ringde de och sa att jag får MR på måndag den 27 mars så då blir inget fördröjt och tidsplanen kvarstår!!!!

MR

Så var det 23 mars och äntligen skulle MR göras...... var det tänkt!
Men så ringer de och säger att kameran är trasig Suck. Då kommer rädslan, ska allt fördröjas nu, jag vill bara bli av med skiten, att läkarna ska ta bort det sjuka så jag får fortsätta leva mitt liv!!!!
Men vad kan någon göra......

mer undersökning

Den 17 mars alltså dagen efter alla undersökningar ringer Pernilla igen. Doktorn vill göra en magnetröntgen också för att verkligen utesluta att något mer ligger gömt i bröstet. Det är som en flytväst om man har både hängslen och livrem liksom. Det känns ganska tryggt ändå att de vill göra så. Så då är det ny väntan på den..... Datumet sätts till 23 mars.

Efter diagnosen

Efter att via telefon ha fått beskedet att jag ahr cancer fick jag reda på att jag skulle opereras och behandlas på Karolinska i Stockholm eftersom jag via vårdgarantin hamnat  på en hudklinik i Stockholm. Någon tid att ställa frågor fanns inte för den doktorn hade andra patienter att ta hand om
Så det första jag fick göra var att, i chock och rädsla, försöka ta reda på hur remissen skulle kunna komma till Linköping. Inte lätt, hur gör man vart ringer man? Så tacksam för att fina vännen orkade med mig just då och hjälpte mig att tänka och strukturera.
Onkologen kändes ju logiskt , men så var det inte, man ska till bröstenheten. Så efter många turer fick jag klart för mig hur det skulle gå till, men jag insåg också att det skulle kosta ett par dagar.
Efter några dagar ringde en fantastisk kvinna från bröstenheten och berättade hur allt ska gå till, hur de jobbar samt att cancer är det ord de använder.Inga omskrivningar.
Ytterligare några dagar fick jag komma dit och träffa den sköterska som kommer att vara med mig hela vägen igenom undersökningar och behandling. Allt är så fantastiskt lugnt och fint på bröstenheten. Vännen som varit med från början följde med även denna gång och det var jag oerhört tacksam för efteråt, jag tyckte nämligen att jag kunde gå dit själv. Det visade sig dock att jag var ganska förvirrad och hade svårt att ta till mig det som sades. Pernilla gjorde en undersökning där brösten och lymfan kändes igenom. Det första testet klarade jag och då var nästa station mammografi. Även detta test passerades utan att man hittat något mer än det man visste. Till sist gjordes ett ultraljud på brösten. Det kändes som det tog en evighet och att det gick åt minst en liter sån där gegga som används vid ultraljud OCH så får man en yttepytte handduk att torka av sig med sen..... Hur som helst även denna undersökning gick bra och visade ingenting. Detta bådar gott och troligen finns ingen underliggande tumör, vilket man kan vara rädd för vid Pagets sjukdom.
 Detta var den 16 mars

Nästa steg heter väntan! Den 28 mars kommer mitt fall upp på konferens eller rond. Då diskuterar läkare och sköterskor av olika slag vad de ska göra. Hur de ska operera och när detta ska ske.
Dagen efter, den 29 mars får jag träffa doktorn och ta del av allt detta.

Morbus Paget

Morbus paget är ett ovanligt tillstånd och har rapporterats uppträda hos cirka 3% av de individer som diagnostiseras med bröstcancer. Sjukdomen drabbar kvinnor, men enstaka fall har beskrivits hos män. Diagnosen är ovanlig före 40 års ålder och uppträder oftast mellan 50 och 70 års ålder.

Pagets sjukdom i bröstkörteln är en sällsynt form av bröstcancer. Pagets sjukdom i bröstkörteln börjar på nippeln och sträcker sig till den mörka cirkeln av huden (vårtgården) runt bröstvårtan.Pagets sjukdom i bröstkörteln är inte relaterad till Pagets bensjukdom, en metabolisk bensjukdom.

Pagets sjukdom i bröstkörteln påverkar bröstvårtan och vanligtvis huden (vårtgården) som omger den. Det är lätt att missförstå de tecken och symtom på Pagets sjukdom i bröstet för hudirritation (dermatit) eller annan noncancerous (godartad) hudåkomma.

Oftast behandlas Pagets sjukdom med kirurgi.

Du måste finnas - Helen Sjöholm (Kristina från Duvemala)



Så här har det känts i mitt ganska mycket på sistone och det ger mig tröst att Gud finns där trots allt, det gäller bara att våga tro det och lita på det.

Men hur skulle det vara utan Gud,......det vill jag inte ens tänka på.



Du fördrev mig Gud.

Från mitt hemland slets jag bort.

Här är jag en flykting och en främling, och det ödet finner jag mig i.

Men du tog mitt barn, och du tar mej från min man,

jag kan inte längre se en mening.

Vad är det du vill? vad ska jag tro?



Tanken är svindlande, framför mig gapar en avgrund.

Hela mitt väsen gör uppror och vill säga nej.

Frågan är väckt och nu darrar min själ innför svaret.

Att du inte finns till, fast jag trodde på dig.



Vem skulle hjälpa mig uthärda livet härute?

Vem skulle ge mig den kraften som jag måste få?

Vem skulle trösta mig, jag är så liten på jorden?

Om du inte fanns till, ja vad gjorde jag då?



Nej du måste finnas, du måste. Jag lever mitt liv genom dig.

Utan dig är jag en spillra på ett mörkt och stormigt hav.

Du måste finnas, du måste, hur kan du då överge mig?

Jag vore ingenstans, jag vore ingenting. Om du inte fanns.



Aldrig förut har jag haft dig i tal eller tanke.

Det lilla ordet som skrämmer och plågar mig så.

Ordet är om, om jag bett alla böner förgäves?

Om du inte finns till vad ska jag göra då?



Vem skulle känna min ånger och sedan förlåta?

Friden i själen, ja vem skulle skänka mig den?

Vem skulle så ta emot mig till slut efter döden?

Om du inte fanns till, vem tog hand om mig sen?



Nej, du måste finnas, du måste, jag lever mitt liv genom dig.

Utan dig är jag en spillra på ett mörkt och stormigt hav.

Du måste finnas, du måste, hur kan du då överge mig?

Jag vore ingenstans, jag vore ingenting. Om du inte fanns



Du måste finnas du måste, hur kan du då överge mig?

Jag vore ingenstans, jag vore ingenting.

Om du inte fanns.



Fuck Cancer
För några veckor sedan fick jag höra de där orden som ingen vill höra.
Ja det är som vi trodde din biopsi visar att du har cancer.
De orden är otroligt svåra att ta till sig och jag har liksom levt i en bubbla, där allt annat utom just det har fått ta plats. Jag har ändå valt att vara öppen med det hela vilket gjort att jag förklarat och berättat men kanske inte tagit det till mig själv. Därför tänker jag att för att slippa förklarar allt för alla er fantastiska människor som faktiskt bryr sig om mig så skriver jag så kan ni själva läsa om ni vill.
Cancerformen jag har heter Morbus Paget och är ovanlig. Oftast debuterar den mellan 50 och 70 år men på mig kom den tidigt. Behandlingen är kirurgisk och oftast krävs ingen ytterligare behandling.

fortsättning på detta följer,,,,,,, det här är bara början.