Idag har min stora lilla kille börjat skolan.... Undrarvar åren tog vägen, nyss var han ju bara en liten liten kille som tultade omkring, men nu är han stor och vill gå sina egna vägar!
Ja livet går verkligen fort. Och att se dessa förväntansfulla sex-åringar idag var en fröjd för ögat, några ville inte släppa mamma eller pappa, nån grät , men de allra flesta stod med tindrande ögon och väntade på att bli insläppta i klassrummet av fröken.
Det är ju inte utan att jag funderar på min första skoldag ochom sanningen ska fram så kommer jag inte ihåg någonting alls....trist. Kanske är det så eller oxå är det en försvarsmekanism. De åren som följde den första skoldagen var en pina i tråkighet för mig. På det glada 80-talet skulle alla barn läras i samma takt och jag som redan kunde läsa och räkna hade det MYCKET tråkigt. Det fanns ingen som helst individuell anpssning så när man hade gjort det man skulle var det bara att vänta eller osm fröken sa, du kan ju hjälpa dem som inte är klara.....
Tack gode Gud för utvecklingen inom skolväsendet och för den nya synen på pedagogik! Idag får alla ungar lära sig efter sin förmåga, iallafall är detta målet!
HUr som helst så är min lilla kille stor kille nu, en skolkille!
1 kommentar:
Jag kommer faktiskt ihåg min första dag. Har tänkt på er stora pojke idag. Hoppas att skolan är precis lika bra som han fortfarande tror. Kramar
Skicka en kommentar