kaffe! Kan kan man lära sig? Ska man lära sig? Måste man lära sig?

Vad är detta med kaffe?
Jag har under mina månader som präst insett vikten av att vara kaffedrickare.....vilket jag inte är. Det är verkligen ett social handikapp. Kommer jag till ett sorgesamtal nog står kaffebordet dukat, om man ska ha möte serveras kaffe, om det är kalas, minnesstund, kyrkKAFFE osv. På de flesta ställen finns te som alternativ, i alla fall påste.
Idag gjorde jag en klagan på facebook över att jag allt som oftast tvingas sörpla i mig en kopp kaffe och genast utbröt hjälparbete bland kamraterna.......
PÅ denna sida ges handgripliga tips om hur man med hjälp av smaksatt kaffe kan lära sig att förlikas med kaffet och kanske rent av älska det vad det lider.....jag är skeptisk.
I rent studiesyfte googlade jag ordet kaffe och fick 6 070 000 träffar. Kaffe är verkligen något viktigt och heligt vad det verkar.....
Här finns tex ett kaffeforum och det verkar som att man där tar saken på riktigt allvar....

Så jag får väl överväga hur jag ska göra.....stå ut med påste och vara osocial eller ta atg i det och se om det verkligen går att "lära sig! dricka kaffe, vilket känns helt absurt, varför ska man lära sig sådant man inte tycker om....
Vännen sa för övrigt att det går fortare än man tror......ska han säga som jobbat i församling hur länge som helst och dessutom är prästson....det ligger nog i generna!

Göteborgsvarvet, anmälan är skickad!

Vi har anmält oss!!!!!
Tänkte att om jag lägger ut det här så är det svårt att komma undan sedan! Jag ska återigen springa 21 km runt Göteborg i det fantastiska Göteborgsvarvet
Detta är ett underbart lopp, någon som vill följa med? Fram till den 31 oktober är det billigare att anmäla sig så passa på!!!!!!
Jag har sprungit två gånger förut, men det var innan jag opererade mina underben för och innan barnen föddes......Undrar just hur detta ska sluta. Men när jag opererade första underbenet lovade jag mig själv att springa en gång till när bägge benen var rehabiliterade och klara, men sen har det varit graviditeter, hus, skola och annat i vägen, men nu så! Får väl helt enkelt gå på vilja. Och be till Gud att min önskan om att få ha konfirmation helgen efter hörsammas!
Med på detta äventyr har jag mannen och en av hans kompisar! Så nu är det pepping på högnivå som gäller! Man vill ju inte vara sämst ju!

Kolla kartan, jag blir så sugen, men det är tur att det är lite tid kvar....träning krävs. Idag sprang jag 6 km och då är det liksom en liten bit kvar på ett Göteborgsvarv.

Pastorsadjunktens ljuva liv

Underbart att vara pastorsadjunkt. Nu när jag börjar fatta att jag ska ta det lunt och reflektera och att det finns plats för detta i schemat! Har ju alltid kört ful fart framåt och nu finns det luft och det SKA vara så! Idag har jag ägnat dagen åt att fundera kring och läsa om dopet. Läst handboken och flera olika andra böcker som handlar om dopet och dess historia och utveckling! Helt otroligt.
Nästa vecka ska jag ägna en förmiddag till att vara med på begravningsbyrån. Vill gärna vara med vid ett par svepningar så att jag ärligt kan säga till oroliga anhöriga att det går lugnt och värdigt till.
Verkar som att många är oroliga nu, vilket inte är så märkligt efter debatten med krossade kistor.
Imorgon ska jag så förbereda det dop jag har i helgen. Ska fundera lite på var jag ska stå då det finns ett önskemål att vi alla ska samlas runt dopfunten vid själva dophandlingen. Mysigt. Har tanken att vi kanske kan ta fram stolar och vara där hela tiden......Hm får se vad vaktmästaren säger om det.......
Dessutom finns önskemål om cdmusik......
Ja ja jag är iallafall lycklig över att för första gången i mitt liv ha så mycket tid för mitt arbete! Vet att det inte varar för evigt, men nu njuter jag....

Att få vigas framför Jesus till Guds tjänst

För länge sedan skrev jag om hur mycket altartavlan i vår domkyrka betyder för mig och hur lycklig jag var för att bli vigd inför den......
Den här bilden väcker så mycket hos mig, Jesus med sin utsträckta armar och vi stående inför honom beredda att bli vigda in i tjänst till honom. Våra assistenter står bakom oss för att bara några ögonblick senare lägga sina händer på oss i förbön för vår kommande gärning.
Jag kan lova att jag i den stund som bilden visar hade en pöl av tårar framför mig och en fortsatt strid ström av detta livets vatten forsande ner för mina kinder! Tack och lov hade min kloka assistent fickorna fulla av näsdukar.....
Gode gud vad jag är tacksam för den kallelse jag fått och för den spark i baken som Gud till slut gav mig för att besvara den och gå vägen som ledde ända fram till altaret och till Jesu armar i Domkyrkans altartavlan

nära men långt borta

Idag har jag haft min första begravning och det känns underbart att det är gjort. Det känns som att jag fixade det gott utan att lägga in egen sorg och saknad efter vännen. Men det är klart att jag skulle vilja ringa henne nu och säga att jag fixade det, trots alla komplikationer som fanns runt omkring just denna begravning.
Men konstigt nog kändes det som om hon var där med mig, med sitt lugn talade om att "du fixar det här bara var dig själv, Du kommer att bli en bra präst!"
Nära men ändå så oändligt långt borta!

Att vara präst är underbart som jag ju konstaterat förut....
och imorgon är det första dopet på tur, vännernas dotter blir det första dopbarnet. Och det som är lika kul är att min assistent, som är kantor, blir tjänstgörande musiker just på detta dop! Och inte nog med detta, min vän som är kyrkvärd och som hjälpte mig otroligt mycket vid vigningen tjänstgör också vid detta dop.
Livet är en cirkel.......

min lilla stora kille

Idag har min stora lilla kille börjat skolan.... Undrarvar åren tog vägen, nyss var han ju bara en liten liten kille som tultade omkring, men nu är han stor och vill gå sina egna vägar!
Ja livet går verkligen fort. Och att se dessa förväntansfulla sex-åringar idag var en fröjd för ögat, några ville inte släppa mamma eller pappa, nån grät , men de allra flesta stod med tindrande ögon och väntade på att bli insläppta i klassrummet av fröken.
Det är ju inte utan att jag funderar på min första skoldag ochom sanningen ska fram så kommer jag inte ihåg någonting alls....trist. Kanske är det så eller oxå är det en försvarsmekanism. De åren som följde den första skoldagen var en pina i tråkighet för mig. På det glada 80-talet skulle alla barn läras i samma takt och jag som redan kunde läsa och räkna hade det MYCKET tråkigt. Det fanns ingen som helst individuell anpssning så när man hade gjort det man skulle var det bara att vänta eller osm fröken sa, du kan ju hjälpa dem som inte är klara.....
Tack gode Gud för utvecklingen inom skolväsendet och för den nya synen på pedagogik! Idag får alla ungar lära sig efter sin förmåga, iallafall är detta målet!

HUr som helst så är min lilla kille stor kille nu, en skolkille!

prästliv och skrivkramp eller?

JAG är verkligen usel på att skriva här. Prästlivet atr visst sitt......Börjar inse varför det finns tid för reflexion inlagd i mitt schema....inte synligt men på så sätt att jag har mindre att göra än de andra. Jag blir så otroligt trött av att tänka påallt och fundera på varför saker inte känns bra eller varför de känns bra....dessutom har ju blivande prostinnan en viss förmåga att överarbeta en dela saker.......höga krav på sig själv är väl inget fel.....eller?
Nåja jag får nog lära mig att hantera detta, tydligen den hårda vägen eftersom detinte funkade med varningar från mer erfarna kollegor!
Nu är det iallafall dags för både begravning och dop efter tre vigslar. Ska bli jätte kul och spännande.
Dopet är en av våra bästa vänners dotter vilket gör attman känner ytterligare lite press på sig. Dessutom kommer det att närvara 26 eller 27 barn så det känn som att jag vill att även de ska vara nöjda......
Menklaga ska man inte...det är detta jag längtat efter.

Nu ser jag också att flera av vännerna värmer upp för sina pastisår. Inte utan att jag blir lite avis! De har ju ett sådant fantastiskt år framför sig och efter det vigningen.....
Åhhhhhh vad jag skulle kunna ta den dagen en gång till!!!!!

Legoland

Jag har just skapat en fotobok på nätet. Ska bli mycket spännande att se hur den ser ut i verkligheten när den dyker upp i min brevlåda. Den såg iallafall snygg ut på dataskärmen! Och det är säkrast att den bli snygg i verkligheten oxå med tanke på priset!
Denna fantastiska bok handlar om vår resa till Legoland dit vi åkte i juni.
Kan verkligen rekommendera detta ställe för alla som har barn i lagom ålder. Jag tycker att våra , 4 och 6 år var i perfekt ålder. Fick åka i stort sett allt och lät sig imponeras av barnteatrar och utklädda pirater.
Att åka innan högsäsong var oxå en höjdare. Vi stod inte i kö alls och behövde inte trängas. UNDERBART!
Att man sedan även som vuxen blir överväldigad av dessa legokreationer är en bonus!



Måste också säga att detta ställe är bra fixat, med toaletter, bord, bänkar och andra bekvämligheter.
Att det sedan blir dyrt att handla är väl något man får skylla på den dåliga svenska kronan. En glass kostar typ 50 sek och är man då fem i familjen......ja ni förstår själva. Vi hade matsäck med oss båda dagarna och det funkade jättebra. Eftersom det inte var så mycket folk kunde vi sitta nästan var som helst och käka. Under högsäsong finns det en pick-nick area i ena änden av området, givetvis den bortre.




Så var det det där med tiden. Det går absolut åt två dagar för att hinna med allt, särsklit om det är mycket folk. Men vi som var där under lågsäsong tycker ändå att det krävdes två dagar. Då hann vi göra allt det vi vill både två och tre gånger. Dessutom fanns tid för mamma och pappa att ta en titt på alla legobyggnader, städer, hamnar, verkliga och påhittade. Fantastiskt!



Vi valde att köpa en paketresa med boende, färjor och inträde. Det var gött och bekvämt! Och att rekommendera är ett besök på Jensens Böfhus. Detta finns förvisso även i Sverige men är ju så klart mer spännande i Danmark om man är 6 år. Vi stannade i Århus och där hade de ett lekrum där barnen kunde vara i väntan på maten och på långsamätande föräldrar. Bonusen är ju dessutom att det finns en glassbuffé där barnen själva får ta mjukglass och alla såser, strössel och annat som man kan tänka sig att ha på glass!

Prästjobb är en nåd!

Vilket jobb jag har!
Jag får dela de stora och viktiga ögonblicken i människors liv OCH jag får betalt för det! Det är verkligen högsta vinsten. Tänk att Gud har kallat just mig till detta fantastiska yrke. Jag får möta människor dagligen och dela deras liv och livsberättelser.
Denna helg har jag vigt två par. Sett dessa strålande vackra och lyckliga människor och fått möjligheten att förmedla Guds välsignelse över deras kärlek!
Jag har också lett två friluftsgudstjänster och mött stoltheten hos människor som vid dessa tillfällen får möjlighet att öppna sina trädgårdar och visa upp den skönhet de lever i, skapelsen allra vackrast platser.
Att möta människors funderingar, glädje, sorg , ångest, rädsla, förväntningar, lycka osv varje dag i sitt yrke. Att dessutom få förkovra sig i och predika Guds ord och som grädde på moset celebrera mässan kan det bli bättre?

livskraften återvänder

Det är så underbart att känna att ens liv återvänder!
i början av sommaren var jag en liten ledsen spillra av det som jag vill vara. Men vad gör man när ens vän och mentor dör och mankänner sig som en liten liten ingenting i världen. Under sommaren har jag ältat och undrat och förbannat och sörjt och gråtit och tjutit och skrikit och skrattat allt för att den vidriga sjukdomen cancer var tvungen att ta henne bort från oss här som älskar henne!
Men nu sista veckan är det plötsligt som att energin har återvänt. den glädjen som jag delade med vännen att få bli präst har återvänt och jag är väldigt glad för att få vara just präst. Precis som hon var och som hon sa att jag skulle vara. Hon hade så rätt det är underbart.
Idag på vägen hem efter att ha firat två friluftsgudstjänster tog jag mig samman och körde till hennes grav, det är första gången sedan begravningen som jag var där. Det är så påtagligt med en ny grav. Det finns inget gräs ännu och gravstenen har inte kommit. men ändå fanns där blommor, hennes favoritblommor i en vas och lite andra blommor i en kruka.
Det är så påtagligt hon finns inte mer och ändå kan jag känna hennes närvaro när jag bara känner efter. Och när jag satt där vid hennes grav fick jagett så obeskrivligt lugn, en känsla av frid.
Jag är så lycklig över att har känt henne och att ha möjlighet att minnas det hon sagt och gjort.
Jag vill verkligen leva de ord hon sa:

"Gråt inte över att jag är död, glädjs med mig för att jag har levat"

vardag i ett prästaliv?

IDag sitter jag och skriver en betraktelse till vårt pastoratsblad. Snacka om prestationsångest!
Ofta kan jag acceptera att det jag skriver inte är perfekt, men tänka att det inte gör så mycket eftersom det ändå snart kommer var glömt hos dem som hör det....men detta är annorlunda. Denna skrift producerad från mina fingrar kommer att vara levande ända till advent då någon annan stackare får skriva i julbladet. Detta papper kommer att finnas i många exemplar i hela pastoratet ända till första advent.......
Men å andra sidan hur många är det som verkligen kommer att läsa detta? Troligen inte så många, eller?
Hua.....men det måste göras och det är typ gjort, men jag har så svårt att lämna det ifrån mig eftersom jag inte är helt nöjd.... JAg vill ha en knorr på slutet, men den vill inte komma till mig!

Jag får väl ta en paus och skriva vigselbrev istället

PAX hugget i sten

Har glömt....Denna bild har jag länge tänkt lägga här på bloggen.....
Denna sten finns på Dag Hammarskjölds Backåkra vid meditationsplatsen. JAg tycker den är så vacker och den påminner om det enkla i budskapet. Men eftersom det är hugget i sten så påminner det också om att det inte är så lätt som det kan se ut att få det att funka......
PAX

vuxenansvar, finns det?

Ibland undrar jag hur folk tänker.
Vi var på Öland och tog en tur till Borgholm. Där lyckade en av våra gossar tro att vi tappat bort honom. Då tog han helt sonika sin bror i handen och sprang längs gatan hysteriskt skrikande.Vi var inne i en affär precis där vi sagt att vi var, men han hade troligen inte lyssnat. Jag kom ut typ 2 min efter att vi lämnat dem för att kolla till dem och hör honom då gråta och skrika medan han springer nedför gatan, men ett ANTAL vuxna som bara står och glor utan att göra ett skit! Är det inte ens plikt som vuxen att ta gemensamt ansvar för barnen, särskilt om de gråter och skriker och skriker efter mamma och verkar ha kommit bort? Tydligen inte......visar min empiriska undersökning!

Likaså på campingen där vi bodde så verkar det som att vuxna är rädda för att säga åt andras barn, även om dessa barn gör saker som kan vara farliga för dem själva eller för deras egna barn.....
Ett Exempel: Ca 6 små barn hoppar på en hoppkudde som det finns en tydlig skylt vid vilken talar om att denna kudde är för barn under 7 år. 4 stora barn ca 10-12 år kommer springande och hoppar av all kraft så de små flyger som vantar. Ingen av de föräldrar som har de minsta barnen säger ett dugg!!!!! Men blivande prostinnan är tydligen inte så svensk så hon sa vänligt men bestämt till dessa gossar att de kanske skulle ta det lite lugnt om de nu var tvungna att leka på småbarnens ställe.
De tittade på mig som om jag inte var klok.......men de gick iallafall där i från, ett par meter för att börja kasta kottar på varandra, inte löst utan med all kraft. Dessa kottar träffade ju givetvis inte hela tiden utan kom istället på de små barnen som hoppade. Inte heller då säger föräldrarna till de träffade barnen till utan tar istället bort sina barn som då inte längre fick leka på platsen avsedd för dem.....

Jag undrar om vi inte måste våga vara obekväma och våga visa omsorg även om det inte är våra egna barn det gäller. Andras ungar är faktiskt också vår framtid och värda energi och kärlek för att växa upp till ansvarSfulla vuxna.

Detta var ett bryskt uppvaknande för mig, men jag tänker inte sluta att bry mig, jag vägrar vara en mes!

VÅGA VARA OBEKVÄM!!!!!!