Min "jultarm" har börjar göra sig påmind. Eller snarare adventsdelan av den. Jag älskar advent och allt som det står för. Under adventstiden får vi vänta och längta och det finns inte så många sociala måsten som kring julen. Under tre juldagar ska eller förväntas vi hinna träffa alla! Ganska tragiskt egentligen då det kanske bara är under just detta tillfälle som vi ses på ett år.
Hur som helst så är det snart advent och det kliar i mina fingrar som bara vill öppna de där kartongerna med alla underbara saker i! Att få ta fram ljusen och stjärnorna, göra pepparkakshus, bygga upp krubban och få leva advent.
Och att leva advent innebär för mig just att få vara i väntan på julens ankomst. Sjunga och höra adventspsalmerna och alla sångerna som jag älskar och har levt med sedan jag kunde sjunga .....
Att få prata med barnen, både mina egna och dem jag möter i jobbet om varför vi firar jul, om hur Maria och Josef väntade på det lilla barnet, om hud Gud väntade på att den frälsare han sänt skulle födas!
Men så i lördags morse när vi övade med kören hittade jag den vackraste meningen, en mening som talade till mig och gjorde mig så lycklig och varm....
Meningen i en av julens sånger är:
En härlig tröst att han som är vår frälsare, skall en gång bli vår domare vilken härlig tröst
Plötsligt löste sig funderingar kring predikan vid domsöndagen, och hjälpte mig att koppla ihop det med första adventspredikan vilket kan behövas på äldreboendet!
Så den ankomst vi väntar på här i advent är alltså vår domare och frälsare i en och samma person. Är det inte en underbart skönt tanke!!!? Mig ger det ännu mer adventsyra!!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar