Idag har jag varit och hälsat på i skolan.
Jag säger bara HJÄLP, vilket liv!
Och det säger lärarna oxå.
Jag förvånas över det språk som barnen använder till och om varandra. Och frågar mig genast hur det låter i de olika hemmen. Nog för att jag kan vara upprörd och häva ur mig både det ena och det andra, men det finns gränser.
Det gapas, skriks och härjas och jag förstår sonen som då och då bara inte orkar med och säger att det är så bråkigt i skolan ....
Han är säkert inte bättre än andra barn men de påverkas så enormt mycket av varandra. Känns som att undervisningen kanske skulle vara sekundär under en period och lärarna koncentrera sig på nolltolerans av fula ord och kränkningar. Jag vet att det inte är deras uppgift, men önska kan man ju få göra.
Jag funderar också mycket på vad jag som enskild förälder kan göra. Att gnälla på andras ungar hjälper ju föga. Jag tror att vi vuxna måste våga vara vuxna och vi som föräldrar vara föräldrar med allt vad det innebär. Att vara obekväm, ifrågasättande och krävande är vår plikt och vår uppgift hur tråkigt det än låter. Det är INTE ok att kalla varandra för idiot och dumhuvud eller slå på den som passerar för att man har lust. Det är heller inte ok att säga till kompisen så att den det gäller hör att vi frågar inte honom han är så trist. Tror inte att någon arbetsplats för vuxna skulle tolerera dessa ord och liknande beteende om det skedde öppet. Jag vet givetvis att det förkommer i det dolda även bland vuxna, men vi måste visa bland baren att detta inte är ok och lärarna är inte mer än människor, dessutom är det vi som föräldrar som har ansvar för våra barn, ett ansvar vi aldrig kan komma undan.
Det är viktigt att vi tar hand om våra underbara, fantastiska barn så att de blir lika underabara och fantastiska ungdomar och vuxna!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar