Idag var facket KyrkA på besök på pastis. De började med att säga det som alla vet men inte vågar uttala riktigt.
"Om några veckor är ni färdiga präster!"
Det blev lite tyst i rummet och alla vred sig lite besvärat. För det märkliga är att det är sant! Det är bara typ 2 månader kvar!!!!
Underbart och skrämmande. Som jag har längtat.....i så många år, flera av dem utan att kunna uttala vad det var jag längtade efter. Inte förrän jag träffade en underbar präst som inspirerat mig och är en förebild i mitt liv. Till henne kunde jag säga de där orden; Jag skulle vilja bli präst. Och hon tog mig på allvar och svarade. Det tror jag du skulle passa som. Det är länge sedan nu.Men jag kommer ihåg det där tillfället i hallen på Linnégatan som om det var igår. JAG har försökt att säga till henne hur mycket hon betytt för att jag är där jag är nu, men jag vet inte hur bra jag lyckats.
Det har varit så självklart att hon ska vara min assistent vid vigningen, men nu har livet tagit en annan väg och vi vet inte en som hon lever den 14 juni. Livet är så orättvist, att någon ska behöva dö så ung, att en man blir änkling, att två barn förlorar sin mor, att föräldrar förlorar sin dotter...............
MEn jag är också ledsen över att vi kanske inte får dela vigningen. Jag vet att hon sett fram emot det och är stolt över att ha fått frågan om att vara assistent och nu ska hon dö. Jag hade önskat att få ha denna kloka kvinna som mentor, men nu är livet inte så......
Jag har så stor tacksamhet mot henne , hon som bekräftade mitt prästkall för första gången, hon som har sett hur det har varit när ingen annan sett, hon som förstått hur det är, hon som fångade mig innan jag föll i golvet när jag såg morfars kista, hon som svarat så självklart på min naiva och tvivelsfulla frågor.....
Som sagt vigningen närmar sig och det är mycket som gör det skrämmande och underbart.
Min vän vad jag önskar att du kommer kunna vara med mig den dagen............
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar