Nu är vi på den dagen. Dagen för begravning. Normalt tycker jag att begravning är ett skönt avsked, en stund för reflexion och för att få lämna tillbaka till Gud.
Idag känns det dock annorlunda. Det är svart och tungt. Mannen gråter, de närmast verkar ha stängt av och vill inte ens prata om det som hänt. Kanske orkarde inte ens ta in det hemska, men när kommer allt ifatt? Vad händer då, vem skrapar upp resterna efter dem?
Just nu gäller det för min del att stå upp så att inte mannen rasar ihop.
Gode Gud ge kraft och bär igenom denna dag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar