Det går så fort

Livet går så fort.
I Juni är det fyra år sedan jag stod på knä och insåg att det verkligen är präst jag ska bli. Tre små barn var det i familjen då, de två minsta bara 6 månader. Det kändes som ett omöjligt uppdrag att utföra. Men längtan och en ganska stor vilja har gjort att jag nu snart är där, lite mot alla odds som det känns.
Imorgon fyller äldsta barnet 6 år, de små har hunnit bli 4 och jag vigs till präst om 3 månader.
Hur gick det egentligen till och vad är det som har hänt? Jag inser att jag har ganska få minne av de sista fyra åren. Allt har bara rullat på. Fantastiskt men lite otäckt ändå.
Jag har fått fantastiska vänner under dessa år, vänner som jag hoppas kommer finnas med i resten av mitt liv. En del kommer från universitet en del från pastis. Jag har förlorat andra vänner på vägen, de som tyckte att det blev jobbigt med en vän som ska bli präst.....men allt har sitt pris hur jobbigt det än är att acceptera.
Jag har plötsligt tre barn som inte längre är småbarn utan snarare barn......de växer och utvecklas och jag fattar knappt att det är sex år sedan den där dagen då en vårblek sol och en massa blåst hälsade oss välkomna till förlossningen för första gången......Den dagen då jag fick ett barn som legat i min mage i famnen för allra första gången. Det barnet som nu är så stort att han knappt får plats att sitta i mitt knä längre.
Det är fyra år sedan jag ringde min vän som är präst och med panik i rösten frågade om hon trodde att jag kunde få bli präst trots att jag inte tror på skapelse berättelsen såsom den står i bibeln. Hon var frisk då. Nu är det knappt ett och ett halvt år sedan hon berättade att hon fått cancer. Idag vet vi inte ens om hon kan vara med på min prästvigning.Livet går för fort det springer iväg.....

Idag sa vännen att det bara är 30 dagar kvar på pastis, dagar som vi verkligen ska vara här.....
Plötsligt blev det så verkligt att målet jag kämpat för så länge var så nära och det är skrämmande!
Ska jag verkligen skiljas fån dessa underbara människor som jag har runt omkring mig varje dag? Ska jag verkligen förstå att jag är präst? Ska jag äntligen få vara en vanlig mamma och fru som kommer hem varje kväll och som inte behöver plugga jämt och ständigt+ Är målet verkligen så nära? OCH hur kom jag hit!
Jag är så tacksam för att jag haft möjlighet att gör detta i mitt liv och att mina nära och kära stått ut och står kvar!