så har vi då kommit fram till det svåraste av allt i utbildningen. Att träna på att begrava små barn.När man har den lilla lilla kistan framför sig så händer det något inombords. Trots att man vet att kistan är tom så är man så brutalt medveten om vad den är gjord för och tänkt att användas till.
Men hur gör man, inte direkt de stora yviga rörelsernas plats. Det blir litet och intimt och målet är att få det att kännas så nära så nära. Om det är svårt nu, med tom kista och fejakde sörjande, hur blir det då i skarpt läge?
Jag har tack och lov bara varit på en barnbegravning och då gick det verkligen att skära i luften. det var svårt att andas pga av all sorg som fanns i kyrkorummet den stunden.
MEn trots allt det tunga så är det så oerhört tydligt hur Gud bär genom detta svåra, outhärdliga. Att Gud bär både de sörjande och de som tjänstgör, och jag är så evigt tacksam för det.
Insikten jag fick är att jag är så oerhört tacksam för mina egna friska, levande barn, min man och mina nära. En bönestund i tacksamhet innan jag tar hand om en begravning av detta slag kommer vara nödvändig den dagen det är dags. Nödvändig för att helt och fullt kunna ge mig åt den stund som begravningen och dess efterspel vara, för att helt kunna vara i nuet.
Jag tror också att musiken kan bära långt vid dessa tillfällen. Musikens kraft är så stor, tonerna verkar ibland komma rakt från himlen som en hälsning från Gud själv om att han inte glömt oss, att han finns där med omslutande armar till tröst och för att ge kraft.
Nu ska jag ta tag i nästa prövning, att skriva ett griftetal till en begravning av ett barn. Caset jag fått är en prövning i sig. Det handlar nämligen om en tvillingflicka som avlider bara ett dygn efter förlossningen. Tvillingar känns så nära mitt eget liv, men ska jag prova så ska jag göra det nu när det bara är övning. Frågan är bara vad säger man?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar