Lyckan bubblade genom min kropp och påminde om den där dagen för vigningen.... Det är över ett halvår sedan nu, var tog tiden vägen? Vad gjorde jag med den?
Hur som helst är jag så tacksam över att Gud inte gav upp i sin kallelse, när jag inte svarade, när jag inte ville, när jag inte vågade. Nu står jag här som präst i Guds egen kyrka.
När jag tittade ut över församlingen igår, vi var verkligen inte många så här i juletid, så var jag så lycklig, så tacksam. Jag stod där med brödet och vinet och kände hur nära Gud var oss som samlats där. De som alltid kommer, ett par konfirmander, ett sorgehus, vi som tjänstgjorde, just då var det VI som var samlade i Jesu namn, VI som var Guds församling, vi som fick dela brödet och vinet. När kantorns fantastiska postludium dånade genom kyrkan så var jag nästan rörd till tårar, snacka om att anden gjorde sitt för oss alla..... Det var fanatstiskt.
Det är dagar och stunder som denna jag ska komma ihåg när jag är trött, ledsen och inte förstår varför jag är präst och hur jag ska orka......
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar