Nu är det Svedala igen. Skönt men trött. Har insett att den sista tiden varit lite för mycket för en liten människa.
Glädje och sorg om vartannat tillsammans med en underbar pilgrimsresa med 150 underbara ungdomar. Men det är bara för mycket.
Saknaden gör så ont! Just nu gråter jag mest och vet inte var stoppknappen sitter. Livet kan vara så svårt och ändå....
"gråt inte för att jag är död, glädjs med mig för att jag har levt"
De orden bär jag med mig, de orden har hon valt själv hon som vi inte längre kan se men som ändå är med oss. Jag försöker och försöker, men ändå är det så svårt. Jag vill skrika som Mattis i Ronja:
"Hon fattas mig!!!"
Det finns så mycket jag vill dela med henne, glädje och stolthet, men hon är ju inte här!
Men nu är livet i detta skick. Jag får glädjas åt att min familj är här och mår bra och att vi har varandra, att vi har underbara vänner som finns här mitt i det svåra och bara är, att det finns andra vänner att dela sorgen med, att solen lyser.....
Tack gode Gud att Du finns och låter mig fångas i din famn just nu och att jag får finna vila där
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar