torsdag 28 januari 2016

Predikan på kyndelsmässodagen "Äntligen"

Hittade en predikan från några år tillbaka som jag faktiskt är ganska nöjd med och känner att jag vill dela med den som är hågad att läsa.....
 
När vi 2004 berättade för min dåvarande mans 85-åriga mormor att vi väntade tvillingar utbrast hon; likt Gert Fylking då nobelpriset i litteratur avslöjas; Äntligen då kom de ändå som jag har väntat. Hon hade själv fött tvillingar 1948 och varit säker på att detta var något som skulle hända fler gånger i släkten. Men inga tvillingar kom, varken barnbarn eller barnbarnsbarn. Men så kom de till slut och hon var mycket lycklig….hennes längtan hade uppfyllts

Jag tror att alla människor bär på längtor av olika slag. Längtan efter en egen häst, ett nytt tv-spel, en platt-tv, att barnen ska komma hem på besök, någon att älska, att slippa ora mig för att pengarna ska räcka….. längtorna finns där genom livet, en del är desamma genom åren, en del förändras……

En längtan som jag tror de flesta av oss delar, särskilt så här i vintertid är längtan efter att få se ljuset… Ljuset som värmer våra bleka ansikten, som väcker vårt hopp om att det nog ändå ska bli vår även i år…. Men jag tror också att vi alla någonstans inom oss bär längtan efter ett annat ljus, längtan efter att få möta honom som en gång sa jag är världen ljus, den som följer mig ska inte vandra i mörkret utan ha livets ljus. (Joh 8:12)

Längtan efter att få se världens ljus är en längtan som går genom århundraden och årtusenden. Symeon t ex är en av dem som delar denna längtan med oss. Han vet att han inte ska få dö förrän han har sett Guds Messias, han som ska komma med frälsningen för alla folk. När jag läser texten får jag känslan av att Symeon har väntat länge på denna dag…. Och nu ska hans längtan uppfyllas, …..Anden har lett honom till templet för att uppfylla den längtan som funnits så länge.

Där i templet ser han Josef och Maria med barnet i famn komma gående, de är troligen inte det enda föräldrapar som kommer med sin 40-dagarsbebis denna dag, men Symeon känner genast igen ljuset, barnet som Maria bär i sin famn, bland alla människor där i templet så ser Symeon vilket barn som är ljuset som kommer med uppenbarelse åt hedningarna och härlighet åt Israels folk. Symeon ser det ingen annan ser….. Symeon är upptäckaren

Jag funderar på om vi känner igen Kristi ljus när vi ser det? Hur kan vi öppna oss så att vi, likt Symeon ser det som ingen annan ser…..hur ska vi göra för att verkligen upptäcka det ljus som är Jesus Kristus när vi möter det,….

Maria är den som fysiskt bär ljuset in i världen och in i templet. Det senaste året, ja sedan den där dagen då ängeln kom till henne och hon sa låt det hända med mig, har det verkligen hänt mycket i hennes liv. Det står att hon tog allt till sitt hjärta och begrundade det, men hur mycket av märkliga händelser får plats i ett hjärta? Vad tänker Maria när Symeon kommer fram till henne och tar hennes barn i sin famn? Maria är bäraren, bäraren av ljuset.

Vi möter också Hanna, hon som levde sitt liv i templet. Hon hör att något händer, hon hör Symeons ord, hon förstår och känner att barnet som Maria bär och Symeon lovprisar är speciellt, att Guds frälsningsverk har börjat. Hanna berättar för alla som vill höra om det fantastiska som hänt, Hanna berättade om barnet och om det som Symeon sagt. Tack vare Hanna spreds förväntan och hopp bland folket som väntade på Jerusalems befrielse och Guds frälsning. Hanna är budbäraren hon som berättar om det fantastiska

I vår berättelse har vi alltså en upptäckare av ljuset, en bärare av ljuset och en budbärare som berättar om ljuset. Vårt uppdrag som kristna är att vara som Symeon, Maria och Hanna.

Att likt Symeon känna igen ljuset när vi ser det, att som Maria bära ljuset in i världen och att som Hanna berätta för dem vi möter om det ljus som vi känner och som leder oss i våra liv!

Inga kommentarer: