Nu är det gjort

Har just skrivit under min begäran om att bli entledigad från min pastorsadjunktstjänst som det så fint heter.Med andra ord har jag sagt upp mig....
Det känns lite märkligt.Nu är jag alltså en präst som förväntas kunna stå på egna ben utan handledning varje vecka.....
Komminister, det låter vuxet tycker jag..... så det är väl bara att förstå att jag nu då ÄR vuxen och vuxen uppdraget som präst.... Så fort det gick, men så stolt jag är över att få var just präst i Kristi Kyrka.Det är nu alltså ett år sedan vigningen, men också ett år sedan vännen somnade in för alltid, kära kära vän, jag saknar dig, det finns så mycket jag vill dela med dig.......

jorå serru

Här är det full fart..... Ovanligt va?
Håller på att ta ett tag i mitt liv och det som varit.
Tar otroligt mycket energi, men hjälper mig framåt.

JAg säger som gubben som passerade mig idag när jag var på morgonpromenad:

"Dä går tungt i da´ dö"

Japp detgör det, men det blir bättre med tiden......

Anhörig på liv och död av Elisabeth Ohlson Wallin

Copyright samt bildrättigheter tillhör Fotograf Elisabeth Ohlson Wallin.

Igår var jag in Linköpings domkyrka och såg Elisabeth olsson Wallins utställning
Anhörig på liv och död. Den var otroligt stark. Här kan du se ett reportage om utställningen.

Jag blev djupt berörd av dessa bilder som kom mig så otroligt nära.

Placeringen av bilden med en man som ligger ensam på strålning var underbart placerad. Inte nog med att man ser figurerna i taket på bilden så ser man också Jesus med utsträckta armar på altartavlan som skymtar bakom bilden. OTROLIGT starkt.

Alla ni som har möjlighet att gå och se denna fantastiska utställning, gör det.
Men bered er på många känslor och kanske en tår eller två!

Vill ni veta mer om fotografen så gå till hennes hemsida

präst- och diakonmöte

Huvudet är fullt!
tre dagars präst- och diakonmöte är avklarade. Det var mycket intressant och lärorikt på många olika sätt. t ex har det blivit väldigt tydligt för mig hur olika vi inom vigningstjänsten ser på saker och ting....OCH vilken rätt vi tror att vi har att uttrycka detta. Vissa har verkligen begåvats med för lite folkvett!
Men mestadels positivt har det varit. Några fantastiska föreläsningar har jag hört och många trevliga kollegor har jag träffat.
Nu är mitt arma huvud fullt av intryck, att umgås med typ 350 personer under tre dagar tar på krafterna. Finns liksom ingen tid att bearbeta allt man möter. SÅ nu ska sömnen få göra sitt.

Jag fick idag möjligheten att vara med vid vid mässan och dela ut nattvarden! Det var sååååå underbart! alla dessa människor, all glädje, denna innerlighet. Jag vill ha mer!!!!!
Det finns bara ett som saknas, vännen som skulle varit där, som jag vill dela denna glädje med, men som redan är hos Gud. Jag saknar henne så det gör ont!!!!!
Varför måste hon dö?
Gråt inte för att jag är död, gläds med mig för att jag har levat!

Det har varit så påtagligt dessa dagar att hon inte finns....Gode Gud omslut mig och alla andra som saknar och sörjer henne!

nära men långt borta

Idag har jag haft min första begravning och det känns underbart att det är gjort. Det känns som att jag fixade det gott utan att lägga in egen sorg och saknad efter vännen. Men det är klart att jag skulle vilja ringa henne nu och säga att jag fixade det, trots alla komplikationer som fanns runt omkring just denna begravning.
Men konstigt nog kändes det som om hon var där med mig, med sitt lugn talade om att "du fixar det här bara var dig själv, Du kommer att bli en bra präst!"
Nära men ändå så oändligt långt borta!

Att vara präst är underbart som jag ju konstaterat förut....
och imorgon är det första dopet på tur, vännernas dotter blir det första dopbarnet. Och det som är lika kul är att min assistent, som är kantor, blir tjänstgörande musiker just på detta dop! Och inte nog med detta, min vän som är kyrkvärd och som hjälpte mig otroligt mycket vid vigningen tjänstgör också vid detta dop.
Livet är en cirkel.......

Underbart och skrämmande

Idag var facket KyrkA på besök på pastis. De började med att säga det som alla vet men inte vågar uttala riktigt.
"Om några veckor är ni färdiga präster!"
Det blev lite tyst i rummet och alla vred sig lite besvärat. För det märkliga är att det är sant! Det är bara typ 2 månader kvar!!!!
Underbart och skrämmande. Som jag har längtat.....i så många år, flera av dem utan att kunna uttala vad det var jag längtade efter. Inte förrän jag träffade en underbar präst som inspirerat mig och är en förebild i mitt liv. Till henne kunde jag säga de där orden; Jag skulle vilja bli präst. Och hon tog mig på allvar och svarade. Det tror jag du skulle passa som. Det är länge sedan nu.Men jag kommer ihåg det där tillfället i hallen på Linnégatan som om det var igår. JAG har försökt att säga till henne hur mycket hon betytt för att jag är där jag är nu, men jag vet inte hur bra jag lyckats.
Det har varit så självklart att hon ska vara min assistent vid vigningen, men nu har livet tagit en annan väg och vi vet inte en som hon lever den 14 juni. Livet är så orättvist, att någon ska behöva dö så ung, att en man blir änkling, att två barn förlorar sin mor, att föräldrar förlorar sin dotter...............
MEn jag är också ledsen över att vi kanske inte får dela vigningen. Jag vet att hon sett fram emot det och är stolt över att ha fått frågan om att vara assistent och nu ska hon dö. Jag hade önskat att få ha denna kloka kvinna som mentor, men nu är livet inte så......
Jag har så stor tacksamhet mot henne , hon som bekräftade mitt prästkall för första gången, hon som har sett hur det har varit när ingen annan sett, hon som förstått hur det är, hon som fångade mig innan jag föll i golvet när jag såg morfars kista, hon som svarat så självklart på min naiva och tvivelsfulla frågor.....

Som sagt vigningen närmar sig och det är mycket som gör det skrämmande och underbart.

Min vän vad jag önskar att du kommer kunna vara med mig den dagen............

sorgens olika uttryck

Ett oväntat dödsfall, en älskad som bara rycks bort plötsligt
En del gräver ner sig, andra skriker ut sin sorg, andra igen försöker glömma att sorgen ens drabbat dem!

Jag har just erfarit vad som händer när man försöker tränga bort sorgen, vägrar prata med dem som ringer av omsorg och inte nämner det svåra med ett ord. De som står ett steg ifrån, de som inte ingår i den närmaste kretsen får inte en chans att bearbeta eller förstå vad som har hänt. När en människa oväntat rycks bort behöver alla runt omkring få sörja och ta avsked. Om detta hålls inom den närmaste familjen är det många som går med frågor och en relation som avbrutits utan att man ens fått ta avsked i en rit.........
Jag förstår att det finns lägen då detta är nödvändigt för familjens överlevnad, men i mjöligaste mån tror jag ändå att det är bra att låta så många som möjligt vara med och ta avsked och dela en ofattbar sorg.
Om man blir utestängd står man där med en sorg, en saknad som inte har någon plats som inte får delas, som inte får ett avsked.....Vad gör detta med en männsika? Jag undersöker nu detta på alltför nära håll.........