i 1:a årgångens evangelium till 2:a söndagen efter trettondagen möter vi Jesus som människa! Sann människa! det gör mig lycklig. Jag tycker att vi många gånger glömmer just detta. Det verkar vara så mycket lättare för oss att se Jesus som sann Gud än som sann människa och ändå är han bägge.
Men där vid bröllopet i Kana så möter vi också människan Jesus, så tydligt och så klart. Han har kommit till en fest med sina nyfunna vänner, även hans mor är där. Jesus vet att det är dags att börja det uppdrag som han fått av Gud, men han tvekar..... Så upptäcker Maria att vinet håller på att ta slut, något som kunde utvecklas till en mycket prekär situation för brudparet och något som det skulle talas om länge...... Maria berättar för Jesus om det hela och vad gör han då...... Han fräser till sin mor att lämna honom ifred! Människan Jesus..... Är det inte precis så vi gör? När vi känner oss osäkra och rädda så låter vi frustration gå ut över dem som står oss närmast, dem vi verkligen vågar vara oss själva inför. I alla fall kan jag känna igen mig i detta, mer än väl.
Något senare visar ju Jesus också sin gudomliga sida, men den lämnar jag därhän just nu.
Jag är så tacksam för att Jesus var människa precis som du och jag och jag är tacksam för att han har lämnat sina fotspår till oss, fotspår som vi kan följa.....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar