Idag när vi åkte till dagis var grannens flagga på halv stång. Idag ska tre döttrar vara med på sin mammas begravning, maken ska begrava sin hustru.......så grymt det kan vara i livet egentligen.Fick förklara för barnen varför man har flaggan på halv stång......när jag sedan på vägen till jobbet passerade kyrkan kom jag lagom för att se även den flaggan halas inför begravningen. Då kom tårarna, tårarna över det ofattbara och orättvisa i att vissa ska behöva lämna sina barn innan de ens hunnit fylla 5 år.............Igår kväll försökte jag stötta svägerskan som var nära vän till den avlidna och som inför begravningen kändes lätt förvirrad och panikslagen.....Vad kan jag göra annat än , be och lyssna och finnas? Känner mig så maktlös?
Gud hjälp mig att acceptera det jag inte kan förstå!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar