Igår kväll mötte jag och ytterligare ett antal personer vår biskop runt ett bord och i ett gott samtal. Jag är tacksam för biskopens intresse för det som faktiskt är vår gemensamma verklighet även om vi inte vill att verkligheten ska se ut så som den faktiskt gör.
Även om vi blundar och håller för öronen så försvinner inte verkligheten, den verklighet som vi faktiskt måste förhålla oss till och påverka. Att bara luta sig tillbaka och förhålla sig gör mig så otroligt frustrerad så jag skulle kunna explodera. Samtidigt är det så ytterligt svårt att våga stå upp för det man tror på och är övertygad om när mörka krafter är i omlopp och beredda att ta till vilka metoder som helst för att tysta de som har andra åsikter än de själva.
Personangrepp av det grövre slaget och raljerande över vad andra människor tycker, tänker och yttrar är väl bara light-varianten av vad som förekommer.
Hur som helst så tror jag att vi alla när vi ser och upplever saker som känns fel och som vi anser kränker eller förminskar våra medmänniskor måste kämpa för att våga säga NEJ. Och att vi, när någon väl säger nej, ställer oss bredvid och ger vårt stöd till den personen.
Jag hur som helst hade vi igår ett gott samtal och jag är tacksam över att ha en biskop som lyssnar och försöker förstå och möjligen och funderar över hur vi alla tillsammans ska gå vidare med detta....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar