Sorgens återkomst

Ibland förundrar sorgen mig så oerhört.
Det har snart gått ett år sedan min älskade morfar gick bort. Lugnt och stilla och så välförtjänt var hans vila från smärtan och en kropp som inte längre ville fungera. Inte mindre blir sorgen och saknaden för det, men nu trodde jag att det var ganska färdigt.......tills jag skrev förordet till min uppsats och insåg varför den inte är klar förrän nu................jag var ju helt enkelt tvungen att ta en paus för att sörja. Till och med jag som aldrig ger mig tvingades till reträtt..........och så väl jag behövde det.
Men då när jag skrev de där orden insåg jag plötsligt hur otroligt stor saknaden är. Jag saknar handen på min kind, de oroliga frågorna om hur tentorna hade gått, tjatet om i fall det inte går att bli präst lite fortare, för han ville så gärna vara med den dagen. Vi visste båda att det inte skulle bli så och det kommer vara så otroligt svårt när jag väl är där, men inte han........
Idag när jag skriver de sista orden på examensarbetet vet jag att han skull varit så stolt så han nästan kunde spricka.............och nånstans vet jag att han ändå ser mig och låter en tår rinna för kinden, min lättrörda morfar!
Saknaden är så stor och gör så ont. Morfar jag saknar dig och jag älskar dig!