så grymt livet kan vara.
Varför måste en mamma på 35 år dö och lämna tre småtjejer och sin man?
Vår granne lever just nu sina sista dagar och det är ständigt en hord av bilar utanför deras hus. Läkare, hemsjukvård, vänner, familj i en salig röra. Barnen ser man knappt till och mellanflickan ser ut som en stenstod. De vet vad som ska hända, men förstår det ändå inte. Varje gång jag åker förbi sneglar jag på flaggstången för att se omflaggan hänger på halv stång......ganska löjligt egentligen , för vad är det som säger att någon går ut och halar flaggan när hon till lsut får somna in? Vem skulle tänka på det?
Livet är så oförutsägbart. För tre år sedan var hon frisk och lycklig över sitt yngsta barn, nu ska livet ta slut vilken stund som helst. Det är då jag ber i förtvivlan efter en mening,
Gud vad är meningen, ge mig en hint och snälla du ta hand om dem som blir kvar. Vaka över dem, vagga dem , skydda dem var dem nära. Var hos dem varje minut och varje andetag så att de kan känna någon form av hopp och trygget i sina liv. Ge dem glädjen åter och ta emot mamman , ge henne ro och vila från sjukdomen och smärtan. Gud hör bönen!
Det är märkligt hur berörd man blir av sådant som är lätt atta identifiera sig med. Just nu funderar jag mycket över livets förgänglighet. Allt kan avar aöver i morgon, har jag då sagt allt jag vill säga? Jag är troligen alldeles för dålig på att tala om för mina nära och kära hur mycket de betyder för mig, dålig på att ta tillvara livet som ju faktiskt är nu, inte om ett par år!
Ok efter dessa deprimerade rader får jag väl ta tag i mig själv och gå ut och leva livet i dag!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar