För ett tag sedan skulle jag hålla ett föredrag om hälsa, med anledning av att jag under 10 år arbetat med friskvård och hälsa innan jag fick möjligheten att vara präst. Jag valde ett spår som få hade förväntat sig. Fokuset låg på skratt och att uppskatta sig själv. Vid det tillfället kom tanken på Mio min Mio till mig. Denna underbara text om skrattet. Jag ser verkligen Gud och som Min fader Konungen och mig själv och alla andra människor som barnen där i rosenträdgården. Så klart vill Gud att vi ska vara lyckliga och skratta i hans skapelse. Särskilt mycket tycker jag om den sista raden och den kan man fundera mycket på så här i slutet av kyrkoåret.... och då kan vi också minnas att han som är vår domare också är vår frälsare.......
Läs och njut och skratta!
Just då kom min fader konungen gående tillsammans med rosengårdsmästaren, som var Jum-Jums far. Och plötsligt blev jag lite ängslig, att min fader konungen inte skulle tycka om att jag satt där och åt och skrattade så högt. För då visste jag ännu inte, hur god min fader konungen var och hur han tyckte om mig vad än jag gjorde och hur gärna han ville att jag skulle skratta.
Min fader konungen stannade, när han fick se mig.
- Mio, min Mio, sitter du här och skrattar, sa han.
- Ja, ursäkta, sa jag, för jag tänkte att min fader konungen kanske tyckte lika illa om att man skrattade högt som farbror Sixten och tant Edla gjorde.
- Skratta mer, sa min fader konungen. Sedan vände han sig till rosenmästaren och sa något märkvärdigt.
- Jag tycker om fågelsången, sa han. Jag tycker om musiken från mina silverpopplar. Men mest tycker jag om att höra min son skratta i rosengården.
Då förstod jag för första gången, att jag aldrig behövde vara rädd för min fader konungen, att vad jag än gjorde, skulle han se på mig med så där vänliga ögon som han gjorde nu...'
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar