Barndop är fantastiska, man vet aldrig hur det kommer att bli. Om barnet är trött, på gott humör, utan lust att bli blöt på huvudet, förundrad över allt som händer eller sovande. Lika spännande varje gång. Man vet heller inte hur föräldrar och faddrar kommer att vara. Om de är nervösa, förväntansfulla, obekväma, stolta, rörda eller allt på en gång och lite till. Ibland känns det som att föräldrarna känner att de vill prestera med sitt barns dop, allt ska vara så perfekt och ibland också speciellt i betydelsen annorlunda..... Men ibland ........
Nyligen hade jag ett dop som kändes mer fantastiskt än många andra dop som ändå är fantastiska. När vi stod i vapenhuset och lyssnade på klockorna säger mamman: Det är så stort och tårarna fanns i hennes ögon. Pappan lutar sig över barnet och säger; Nu ska du få ditt namn! Vaddå, säger faddern det har han väl redan. Pappan svarar inte utan fortsätter se på sitt barn och säger,; Nu ska du få ditt namn på riktigt!
Så bars barnet in i kyrkan av en fadder och föräldrarna gick bakom, stolta så stolta som alla föräldrar.
Under dopet var barnet alldeles med, han lyssnade och tittade storögt när vi sjöng i psalmerna, han tittade mig stint i ögonen under befrielsebönen och log stort när han lyftes upp efter att ha blivit döpt. När vi bad förbönen hörde jag hur föräldrarna snörvlade lite och tänkte att det nog var pga av pollenallergi, men icke! De var båda djupt rörda i bönen så tårar rann längs deras kinder. Jag har sällan varit med om att anden så påtagligt varit i rummet. Tur att hon inte sprängde taket för vi har inte råda att renovera fler kyrkor i vår församling ;-)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar