Ibland förvånas jag över världen, medmänniskorna och över mig sälv. Det som förvånar mig är den vitt utspridda missunsamheten mellan oss. Det kan handla om småsaker, men ändå. Är det den Svenska Svartsjukans långa armar som tar oss emellanåt eller handlar det om att vi har så dåligt självförtroende att vi inte tror att vi själva är tillräckligt bra för att duga att var avän med eller.....
ofta hör jag människro kommentera grannens dyra vanor, eller andra barns fina kläder. "Hur kan deha råd med det?" "Jasså har de bytt bil nu ugen, duger bara ett år förstås...!" Vad är det som gör det svårt att glädjas med dem det går bra för?
Likaså när människro träffas och umgås i föreningar, syföreningar, idrottsklubbar, kyrkor eller rent privat. Varför är dte så svårt att släppa in nya människro i gemenskaperna? Vad är det som gör det så svårt att dela sina vänner med andra, vad är vi rädda för. Ibland kan jag också fastna i den där fällan, tänk om hon eller han inte vill vara med mig nu när de mött mina fantastiska vänner. Men när jag funderar ett varv till så vill jag ju vara generös med det som jag har och tycker är fantastiskt, mina vännre och mina gemenskaper. Att få dela gör ju varje människa rik, jag vill tro det iallafall......
Jag ser ju i syföreningar och annat att dte inte är lättt att bli insläppt. Jag ser i mindre samhällen hur svårt det kan vara att bli acceptrad i de sociala sammanhangen...... Gode Gud visa oss vägen och gör oss villiga att vandra den.....
I Jakobsbrevet står det: Det finns dem som haft änglar på besök utan att veta om det....
Det är värt att tänka på!
2 kommentarer:
Det finns undantag men frågan är om jag blev insläppt med stora armar för att min make redan är med i den föreningen - eller om jag blev insläppt för att det var mig de ville ha? Jag kommer aldrig att få veta. Att människor är avundsjuka på andra är ett så konstigt fenomen att jag aldrig riktigt förstått varför, varför är folk avundsjuka på mig som hade möjligheten att välja mina barn framför arbetsliv? Vi har fått försaka sådant som andra ser som normalt trots det kan jag inte säga att vi har ett fattigt liv. Avundsjuka tar bara en massa energi som man kan lägga på annat. Men du, vad jag skulle vilja veta är varför vår svenska kyrka har så svårt för att släppa in sina medlemmar? Varför det alltid tycks vara lättare för dess personal att "rädda" den som fallit djupt än att ta till sig de som mår bra men kan hjälpa till??? Kanske det bara är så där jag bor, jag får hoppas det.
Tack för din kommentar.
Det känns som att vi delar samma erfarenhet av att se avundsjuka och missunnsamhet, tyvärr....
Din fråga på slutet är ju väldigt befogad eftersom du upplever att det är så.
Men nästan omöjlig att svara på. Hur som helst ger det mig en tankeställare som jag ska ta med mig till mina kollegor så att vi kan fundera på om vi hamnar i den fälla också....
Att vi vill hjälpa dem som verkligen fallit djupt är väl bra, men det innebär inte att vi får glömma dem som just nu mår bra och kan vara en resurs för vår gemensamma kyrka och som också behöver bli sedda och uppmärksammade. Det behöver vi alla även om vi mår bra.
Jag tycker du ska prata med prästen eller diakonen i din församling om detta. Jag tror nämligen att vi ibland, eftersom vi är människor, halkar snett och behöver bli påminda eller uppmärksammade på hur våra handlingar, även om de är goda, faktiskt kan ge en taskig bild av kyrkan och kan skada människor!
Trevlig helg
Mvh
Skicka en kommentar