så är jag då på plats i LUnd och återupplever känslan av att vara student på riktigt som det var då det bagavs i i Gävle för typ 13år sedan....studentlägenhet tågresor fattigmansmat inga barn eller man i närhetet. Skillanden är att det finns en längtan efter mannen och barnen där hemma.
i morse grät två av tre barn då jag lämnade dem på dagis och det fick det arma modershjärtat att gå i bitar. förhoppningsvis var det bara den här veckan. Snart vänjer de sig väl vid att jag åker och kan vila tryggt i att jag faktiskt kommer hem varje torsdag.
Ska snart ta mig mot staden för att äta middag med vännen som bor här. känns ganska skönt att ha henne i kväll så att man inte bara sitter här och funderar på vilken usel mor man är som lämna sina gråtande barn hemma.....
Igår träffade jag vännen som har cancer. Det var fantastiskt att se henne igen. Hon såg ut att må skapligt och lite hår had eväxt ut på hennes huvud igen. DET inger hopp. Jag hoppas att det fortsätter åt det hållet så att hon kan vara med i juni vid prästvigningen!
Utanför fönstret är en relativt trafikerad bilväg. Sk abli intressant att se om lilla fru lantlolla kan sova med bilarna susande utanför istället för tystanden i hemma i skogen eller om det krävs en tillvänjningsperiod!
Ja visst ja Självklart måste rapporteras att alla sönerna nu är i besittnign av eget rum med leksaker och allt och att prostinnehemmet nu är ett antal sopsäckar fattigare vad det gäller skräp som tidigare hade sitt hem i kontorets skrymseln!
I morgon börjar pastis......början till slutet som blir en början!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar